Närvös?!
Har inte kunnat sova inatt. Har legat vaken och tänkt på förlossningen hela natten känns det som.
Konstigt.. När jag var gravid med Alexander var jag inte det minsta närvös. Hela graviditeten flöt på smärtfritt, kände knappt ens att jag hade ett barn i magen, bara när han rörde på sig så klart. Hade inte ont nånstans i stort sätt och det kändes inte tyngre, han bara låg i magen. Förlossningen började med att vattnet gick hemma på natten till en söndag, inga värkar, ingenting! Vi fick åka till sjukhuset för en koll, men skickades hem igen för jag hade fortfarande inte fått värkar när vi kom dit. De började med en gång när vi kom hem istället på morgonen... Låg i sängen hela dagen och tog tiden på värkarna och kände sent på eftermiddagen att vi fick åka in. Alexander föddes morgonen därpå, en måndag, 13 dagar över tiden.
Det hade vart jävligt smidigt om det kunde bli så nu också! Det behöver inte ta riktigt lika lång tid tycker jag, men kan den inte börja på samma sätt? Gärna med att vattnet går, och gärna på en helg när Fredrik är hemma och någon snabbt kan komma och ta Alexander. Synd att man inte kan styra över det där. Ingen graviditet eller förlossning är ju den andra lik har jag hört (och märkt på graviditeten).
Låg och funderade på hur förlossningen ska börja... Var?? Tänk om vattnet går när jag är i stan t. ex, fan vad pinsamt! Tänk om det börjar när jag är ensam hemma med Alexander (vilket är mycket troligt) och att det går så fort att Fredrik inte hinner komma hem och Alexander inte hinner åka någonstans och får se allting, han kommer få men för livet! Tänk om jag svimmar när jag och Alexander är hemma, han kan ju inte ringa till någon.. Tur att han vet vart det finns bröd och cornflakes om det nu skulle bli på det viset=)
Jaja, det kanske är lika bra att man inget vet. Det kommer förmodligen gå jättebra! Jag känner mig inte närvös för själva sjukhusvistelsen, jag är inte rädd för smärtan, den har jag vart med om förut och vet att den försvinner med en gång efteråt. Det enda jag är lite rädd för i så fall är om jag kommer dö av blodbrist. Det har nog med mitt kassa blodvärde att göra och att mamma höll på att stryka med när min yngsta bror kom till världen.
Det är nog egentligen Alexander jag är mest närvös för, det är ju första gången jag har ett barn att ta hänsyn till. Vi kan ju inte bara åka iväg till sjukhuset denna gången, någon måste ju passa honom. Vi har ju massor med folk som kan komma och på dagis sa de nu när jag lämnade honom att när det är dags så kunde han få komma dit när som helst under dagistid, helt underbart=) Det här kommer gå skitbra! Jag brukar ju inte vara den närvösa typen...
Konstigt.. När jag var gravid med Alexander var jag inte det minsta närvös. Hela graviditeten flöt på smärtfritt, kände knappt ens att jag hade ett barn i magen, bara när han rörde på sig så klart. Hade inte ont nånstans i stort sätt och det kändes inte tyngre, han bara låg i magen. Förlossningen började med att vattnet gick hemma på natten till en söndag, inga värkar, ingenting! Vi fick åka till sjukhuset för en koll, men skickades hem igen för jag hade fortfarande inte fått värkar när vi kom dit. De började med en gång när vi kom hem istället på morgonen... Låg i sängen hela dagen och tog tiden på värkarna och kände sent på eftermiddagen att vi fick åka in. Alexander föddes morgonen därpå, en måndag, 13 dagar över tiden.
Det hade vart jävligt smidigt om det kunde bli så nu också! Det behöver inte ta riktigt lika lång tid tycker jag, men kan den inte börja på samma sätt? Gärna med att vattnet går, och gärna på en helg när Fredrik är hemma och någon snabbt kan komma och ta Alexander. Synd att man inte kan styra över det där. Ingen graviditet eller förlossning är ju den andra lik har jag hört (och märkt på graviditeten).
Låg och funderade på hur förlossningen ska börja... Var?? Tänk om vattnet går när jag är i stan t. ex, fan vad pinsamt! Tänk om det börjar när jag är ensam hemma med Alexander (vilket är mycket troligt) och att det går så fort att Fredrik inte hinner komma hem och Alexander inte hinner åka någonstans och får se allting, han kommer få men för livet! Tänk om jag svimmar när jag och Alexander är hemma, han kan ju inte ringa till någon.. Tur att han vet vart det finns bröd och cornflakes om det nu skulle bli på det viset=)
Jaja, det kanske är lika bra att man inget vet. Det kommer förmodligen gå jättebra! Jag känner mig inte närvös för själva sjukhusvistelsen, jag är inte rädd för smärtan, den har jag vart med om förut och vet att den försvinner med en gång efteråt. Det enda jag är lite rädd för i så fall är om jag kommer dö av blodbrist. Det har nog med mitt kassa blodvärde att göra och att mamma höll på att stryka med när min yngsta bror kom till världen.
Det är nog egentligen Alexander jag är mest närvös för, det är ju första gången jag har ett barn att ta hänsyn till. Vi kan ju inte bara åka iväg till sjukhuset denna gången, någon måste ju passa honom. Vi har ju massor med folk som kan komma och på dagis sa de nu när jag lämnade honom att när det är dags så kunde han få komma dit när som helst under dagistid, helt underbart=) Det här kommer gå skitbra! Jag brukar ju inte vara den närvösa typen...
Kommentarer
Trackback
