Jennys liv!

Trodde aldrig att det var något jag skulle råka ut för.... Men igår kom det... Mitt första missfall. Hoppas det var sista gången också för det suger verkligen!!!! För en vecka sedan fick vi reda på att vi väntade vårat tredje barn och lyckan var total! Det gick över fort=( Igår morse fick jag små rosa blödningar, men tänkte inte så mycket mer på det för det är något man kan få under graviditeten, det fick jag med Anton.
Senare, precis innan vi skulle hämta Alexander på dagis, vid halv två tiden så gick jag på toaletten och då var pappret rött, men det var inte så jättemycket blod, men ändå så jag blev lite smårädd. Ville skynda mig hem till toaletten igen efter vi hämtat Alexander. När jag satte mig på toaletten den gången så kom det jättemkt blod och då förstod jag att det blir inget barn denna gången.. Sedan kom smärtan i magen, det högg till i sidorna och sedan började värken i ryggen och längst ner i magen. Jag var inte så ledsen först, jag tänkte bara: jaha....
Men efter nån timma kom alla känslorna, tårarna sprutade och jag kände sånna jävla skuldkänslor... Vad gjorde jag för fel? Jag tittade på mina barn och tänkte, förlåt för att jag dödade eran lillebror eller lillasyster... Jag är världens sämsta mamma, kan jag inte bära ett barn i min mage?
Man undrar vad som gick fel... Vi har fått två friska barn tidigare, två riktigt bra graviditeter, vi är i precis "rätt" ålder då det är som säkrast att få friska barn och slippa missfall, både jag och Fredrik är två friska personer så vad gick fel??
Var som ett vrak igår... Min snälla underbara lillebror Robin kom förbi med bulle och choklad och då kändes det lite bättre iaf=) kunde tom skratta lite! Jag ringde Fredrik innan han kom hem från jobbet och berättade, så han var inte heller glad när han kom hem. När Robin åkt hem satt vi och pratade lite och då blev jag så ledsen igen, och så började magen värka. Som mensvärk, men mer smärta... Ringde och pratade med Christian också och då kändes det också lite bättre. Mådde bra en stund på kvällen och vi hade det mysigt här hemma hela familjen, men så fort Anton somnat blev allt så jobbigt igen.. Låg och försökte titta på TV men kunde inte koncentrera mig, sprang på toaletten hela tiden för att hoppas att det hade slutat blöda och att allt var som det skulle, men det bara droppade blod hela tiden.. Gick och la mig sent igår, har knappt kunnat sova nåt. Magen värkte och man låg och tänkte på om man kunde gjort nåt annorlunda... Somnade till gott en stund, men vaknade efter ett tag och hoppades på att allt varit en mardröm. Gick till toaletten och kollade.... Jättemycket blod, klumpar av blod... Det var ingen mardröm, det var min jävla verklighet...
För några dagar sedan ringde jag till mödravården och bokade en tid till idag 8:30. Var så lycklig för att få komma dit och prata igen och vi skulle boka tid för ultraljud. Istället gick vi dit idag med tråkiga nyheter. Grät ut hos min barnmorska och frågade vad som händer nu. Som tur är var det så tidigt i graviditeten så allt kommer nog blöda ut av sig själv. Gör det inte det, eller om jag känner mig sjuk efter ett tag är det gynakuten som gäller, men jag tror allt kommer komma ut själv. Hon förklarade också att det inte var mitt fel och att man ska vara glad att kroppen stöter ifrån sig embryot så att det inte utvecklas till ett barn som inte kommer vara friskt. Innerst inne vet jag ju att det inte var mitt fel, att det var något fel på det som skulle bli vårat barn och att min kropp har skött sig precis som den ska. Det känns skönt att veta att det inte ens hade blivit något foster. Men den dagen då man får reda på att man är gravid så älskar man den lilla pricken man har i magen som man förväntar sig ska bli sitt barn. Jag vet att det var bäst det som hände, men det gör ändå så ont. Pricken skulle ha blivit våran bebis, men nu blev det inte så.
Barnmorskan sa iaf att vi kunde försöka få barn igen så fort jag känner att jag är redo. Man behöver inte vänta i månader, man känner själv när man vill! Det kändes positivt! Vi kommer försöka igen, men nästa gång (om det blir en nästa gång) jag är gravid kommer jag vara mer orolig än jag nånsin vart innan i mitt liv. Kommer förmodligen tänka på missfall hela tiden, men det är värt några försök till!
Sedan har jag ju mina två älskade skatter Alexander och Anton! Jag har två underbara barn som jag älskar mest av allt, så jag är ändå så jävla lycklig! Men när man planerar ett barn och det blir ett barn så blir man så lycklig igen.. Det gör så fruktansvärt ont när det försvinner! Men sånt är tyvärr livet ibland.. Vi ska absolut försöka igen, vi har inte gett upp!
Det känns skönt att skriva om det och prata om det. Detta är inget jag vill hålla hemligt. En del föräldrar vill vänta med att berätta om sin graviditet till efter vecka 12 då risken för missfall sjunker rätt mkt. Vi hade tänkt berätta för våra familjer idag att vi väntade barn, vecka 7 skulle jag gå in i. Känner inte att man behöver vänta till vecka 12. Tycker det är skönt att få prata med alla om vad man går igenom, då känns det lättare på nåt vis. Så nästa gång jag blir med barn talar vi nog om det med en gång..
Nu ska jag ge lilla Anton mat!
Tack och lov så har jag mina söner! Hade inte klarat mig utan dom. Det går inte att beskriva hur mycket man älskar sina barn!